Kultur o Nöje

Kan civil olydnad vara nödvändig?

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Den kvinnliga fredsaktivisten Agneta Norberg klippte upp ett stängsel och tog sig in på Kallax flygplats för att protestera mot Natos militärövning i Sverige.

Olydnad

Scen: Kalmar Teater

Regi: Lisa Färnström

Scenografi och kostym: Emma Örn/ Bonthrop

Text: Eva-Maria Dahlin

Medverkande: Per Burell, Madeléne Evertsson, Nils Närman Svensson

Hon bröt mot lagen, men följde sin inre övertygelse. Syskonen Scholl som under andra världskriget tillhörde den tyska motståndsgruppen Vita rosen, delade ut flygblad för att protestera mot nazismen. De handlade också efter sin övertygelse, men bröt mot dåtidens lagar och halshöggs. En ung asylsökande flicka som skulle utvisas från Sverige, bet en polis i förtvivlan.

Listan kan göras lång över människor som trotsat lagar och regler för att på fredlig väg protestera mot orättvisor, krig, förtryck, miljöförstörelse eller diskriminering. Från Mahatma Gandhi till Rosa Parks, afroamerikanskan som vägrade lämna sin sittplats i busssen till en vit man och därmed startade medborgarrättsrörelsen.

Kan civil olydnad rättfärdigas? Är fredlig olydnad faktiskt nödvändig för demokratin? Det är några av de angelägna frågor som Riksteatern ställer i dokumentärföreställningen Olydnad, den första i en scenkonstserie om vår tids ödesfrågor.

We will not be silent står det på de tre skådespelarnas svarta T-tröjor. Precis som på syskonen Scholls tröjor när de delade ut sina flygblad. Orden fåt mig att undra: Hur tyst är jag? när jag tycker makten har moraliskt fel? Men jag gör ju bara mitt jobb, jag lyder bara order. Det är så lätt att ursäkta sig själv.

Olydnad bygger på autentiska intervjuer med personer som på olika sätt visat civil olydnad. Man kan ifrågasätta urvalet, men det hindrar inte att föreställningen är ett stycke viktig dokumentär teater i en tid då demokratin är hotad i en rad länder och rädslan får allt fler att tystna.

Den enkla scenen domineras av en stor vikvägg som dras ut och skjuts ihop som en symbol för hur civil olydnad tänjer på och förändrar lagens gränser. De tre skickliga skådespelarna växlar mellan att spela sig själva, göra intervjuer och agera. Deras lågmälda kollage av berättelser, som trots allt berör mig mer intellektuellt än känslomässigt, varvas fint med musik, låtar som genom tiderna blivit förbjudna, allt från Mozarts Trollflöjten till Loretta Lynns hit The Pill, om p-piller, och Göingeflickornas Kära mor, som Sveriges Radio bannlyste därför att den ansågs för negativ till svenskarnas utvandring till Amerika.

Ett uttalat syfte med Riksteaterns satsning sär att locka nya publikgrupper. Det misslyckades man med i Kalmar, där publiken till stora delar svek. Kanske borde teatern pröva med lite civil olydnad, när man har något så viktigt att säga?